Max Safir överlevde Förintelsen, ser i dag samma antisemitiska tendenser - Holocaust survivor says anti-Semitism is still alive

Larsmo församlingshem 30.1.2014 kl. 19.00 "Vi har alla rött blod", sa Max. Vi ska visa solidaritet med mänskan. Om han inte hade känt denna solidaritet med andra i koncentrationslägret hade han inte funnits idag, berättade han. Tyvärr ser han samma antisemistiska tendenser idag, som under den grymma barndomstiden. Det är en väckarklocka. Judarna sågs som förbrytare. Det är svårt när hatet tar över.

Max berättar själv på svenska:

Max Safir är född 1925 i Kielce, södra Polen. Redan under sin barndom fick han uppleva antisemitism eftersom judarna var illa sedda i landet. Han berättar om hur han som spädbarn undkom en brand i byn genom att bli utplacerad på ett isflak på en kudde. Isen bröts loss och började flyta iväg. Hans bror räddade honom till livet. Max föräldrar var religiösa. Han trakasserades alltid som jude och fick stryk helt enkelt, berättade han. Man förstörde deras egendom och vid ett tillfälle klippte man skägget av hans far. De kristna beskyllde judarna för att ha dödat Jesus.

Efter söndagsgudstjänsten med katolsk predikan i en kyrka som låg nära, kastade polackerna sten mot deras hus på hemväg. Även små symboliska stenar kastades. Han berättade också om lyckliga barndomsminnen när han fick följa med sin far till arbetet och om hur han trivdes i synagogan där han fick träffa sina kusiner. År 1939 när kriget bröt ut och tyskarna kom in i staden stod man i fönstret och såg dem tåga in och hoppades att situationen skulle bli bättre. Max var 13 år gammal. Det blev inte bättre. Det skulle komma att bli mycket värre...

Efter en tid packades judarna (även Max och hans äldre bror) in i ett tåg och fördes till en ort i närheten av ryska gränsen. Väl framme sov man i synagogan, och Max som var 13 år grät och hade hemlängtan (hemma firade man sabbat). Han övervägde att fly till Ryssland. Utanför huset där man bodde hördes ibland gevärssmatter...Här dödades hans äldre bror som var hans trygghet.

Max träffade också Schindler och bad honom om att få resa hem. Schindler lär ha nickat att han förstått. Men därefter sändes han hungrig och utmattad till Krakow.  Där hemma låg det  döda mänskor i dikena och föräldrarna höll på att tyna bort av svält och umbäranden.

Max ville till en bror i Starachowice och han klippte sitt hår för att inte likna en jude. Brodern, som var gift och hade två barn, frågade: har du lämnat mor och far? Brodern hade inte plats för honom, men tog emot honom ändå. Han fick hjälpa till i bageriet. Max berättade om hur han fick vädja för sitt liv och med knapp nöd undgick att bli arkebuserad av tyskarna, när han smugglade en 25 kg:s mjölsäck på ryggen genom skogen.

Senare hamnade han i ett tvångsarbetsläger och tvingades arbeta på en fabrik trots att han försökte protestera. Han satt fängslad en vecka. En tysk förman med spetsiga skor trakasserade judarna genom att sparka dem som gick förbi honom. Man lärde sig att undvika honom. Max berättade att ca 30 andra ungdomar arbetade där och att man svalt. En gång blev han fast när det var hans tur att försöka stjäla sig till litet mat ur förrådet. Han togs till en avrättningsplats och även denna gång kom han undan.

När han ska berätta om deportationen till Birkenau-Auschwitz säger han att han nu kommer att berätta "endast rubriker" eftersom det är svårt…

Judarna lastades in i tågvagnar. Hans vagn hade tak. De var hungriga. Trasiga. Vart är vi på väg? Det fanns kvinnor, män, barn med på tåget. De starkaste fick plats nära fönstret (glugg med galler) eller invid dörrspringan till den tudelade dörren med bommar. Det fanns döda i vagnen. Det stank. ”Vi trampade på döda”.  När de kom fram till Birkenau hade han inga föräldrar, inga bröder, ingen släkt. Ingen visste något. Han var ensam. Vid varje ny transport som anlände frågade han efter dem. De berättade varifrån de kom, men ingen hade sett hans anhöriga. Tidigare hade han berättat att han hade 7 syskon och 8 halvsyskon.

Man måste stå i kö för att få plats i en barack och för att bli tatuerad (Nr 19 679). Max sade att han var jude och att han inte ville bli tatuerad. Svaret var att han måste och att han hade 3 månader kvar att leva. Han fick fångkläder och plats i en barack, block 18. Han skulle sättas i fältjobb. Varje morgon skulle man ställa upp sig bakom baracken ”som ett vattenpass” med 5 i rad. Hungriga. Trasiga. Han berättade också om arbetet på en återvinningsplats för flygplan där det fanns många ryssar i arbete. Den blockansvarige delade ut en 80 grams brödbit som skulle räcka till 3 personer under de närmaste 24 timmarna. Krematoriet var igång. Det brann. Det fanns romer som spelade och dansade varje dag efter arbetet. En dag var de borta. På natten när han låg sömnlös av hunger hörde han att någonting hände.

År 1944 sändes man ut på en dödsmarsch. Man beordrades bära de svaga. Hur länge orkar man det? En del blev kastade i diket. När man kom fram till Mauthausen i Österrike togs deras kläder ifrån dem. Man befann sig först högt uppe i bergen i karantän. Här skulle ingen hitta dem? I bara T-skjorta, underkläder och skor skulle man stå utomhus. "Vi var som ispinnar", sa Max.

Efter ett tag kom förflyttning och man fick tillbaka sina kläder. De sändes till Ebensee och skulle arbeta i en gruva. Det var kallt. De var hungriga. Han försökte byta till sig mat mot 3 cigarretter som de utlovats, men brödet kom aldrig. Istället fick han stryk. Kanske nästa dag? Detta hopp om att brödet kanske kommer nästa dag upphöll livet på honom, berättade Max. Den 6 maj 1945 vägde han 24 kg. Men sedan fick tyskarna bråttom. Baracken skulle eldas upp, vapen och kläder förstöras. Amerikanska soldater kom och befriade dem. Han fick mat av en soldat, men han kunde inte äta.



Mötet hölls i Larsmo församlingshem kl. 19.00 och leddes av kaplan Marko Sjöblom. Församlingssalen var fullsatt. Hans Wiklund inledde med att spela ett pianostycke och han spelade även en egen komposition med inslag av Israels nationalsång. Mycket uppskattat! Vi sjöng också psalmen 527 "Av goda makter skyddade vi möter" (av Dietrich Bonhoeffer, 1944)

Max har även ett projekt som handlar om att bevara den gamla judiska begavningsplatsen i sin födelsestad. Något som fadern också ville göra. Ett sorgligt faktum är att antisemitismen fortsätter i våra dagar. Max nämnde om förstörelsen av den judiska begravningsplatsen i Malmö. Max nämnde också om att han fått hjälp av en katolsk präst i detta arbete. Han sade att judarna fortfarande är hatade i dag. På frågan om han är bitter över det förflutna svarade han att han ibland är det men oftast glömmer han. Hur länge satt du i koncentrationsläger? frågade någon. – Hela barndomen, löd svaret. Max är gift och bor nu i Sverige av familjeskäl. Vad kan vi göra för att det inte ska upprepas? löd frågan. Max satte sitt hopp till att ungdomar som informeras kan påverka, också politiskt. Det är skamligt att världen beter sig så här. "Vi har alla rött blod", sa Max. Vi ska visa solidaritet med mänskan. Om han inte hade känt denna solidaritet med andra i koncentrationslägret hade han inte funnits idag, sa han vidare. Tyvärr ser han samma antisemistiska tendenser idag som under den grymma barndomstiden. Det är en väckarklocka. Judarna sågs som förbrytare. Det är svårt när hatet tar över och Max nämnde även det som hänt under den arabiska våren. Men nu har vi Israel, sa Max och det var som om han log första gången.


Mitt sammandrag av kvällen och föredraget.


Max Safir har också skrivit en bok "Bäste Herrn, låt mig få leva". Boken fanns till salu under kvällen.

Foton: Kerstin Lindén