- Får en präst inte uttrycka sin tro och åsikt om att han inte är övertygad om nyordningen med kvinnliga präster, när han i övrigt nog samarbetar med dem? Ska man kalla det agitering om någon uttrycker sin tro i en känslig samvetsfråga? Ska någon som bara uttrycker tvivel ses som en som i grunden ifrågasätter motpartens existens? Hur blir det om vi vänder på resonemanget? Joakim Förars skriver i en insändare i Vbl 25.4.2018: "Hur reagerar präster vars samvete inte tillåter dem att samarbeta med kvinnopräster när deras hemortsrätt i kyrkan ifrågasätts? Känner de sig "ifrågasatta i grunden av sin existens"?"
"Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bröt år 1986 med en föreskrift som varit i kraft i den kristna kyrkan i nästan 2000 år och som motiveras med Bibelns ord, nämligen att prästämbetet är förbehållet män. Sedan dess har man varit nitisk med att göra sig av med det apostoliska arvet.
De som i handling står för kyrkans gamla tro har nekats prästvigning - trots att kyrkan i samband med kvinnoprästbeslutet antog en kläm som sade att också de som håller fast vid den gamla ordningen ska ha hemortsrätt i kyrkan och få ha prästtjänster.
Det rådde vid det tillfället ingen tvekan om att innebörden var att den som för sitt samvete inte kan ställa upp på gudstjänster tillsammans med kvinnopräster har rätt att väja.
Man bröt alltså löftet, men numera räcker det enligt somliga inte med att tvinga gammaltroende att i handling förneka sin övertygelse, de måste helt elimineras. När kyrkoherden i Korsnäs i VBL 17.4 förklarade att han inte är övertygad om nyordningen, men ändå samarbetar med kvinnopräster, finner Ann-Mari Audas-Willman tillfället vara lägligt att försöka dra åt snaran kring de avvikande.
Hon påstår sig vara bestört över kyrkoherdens åsikter och kräver att det blir ett slut på sådant - åtminstone ska han inte få säga offentligt vad han tror, det kallar hon agitering. Kvinnoprästerna måste, enligt henne, få lita på att de har fullt stöd av sina kolleger.
Vad som är problemet med att deras yrkesval ifrågasätt får vi inte veta. Men Viveca Dahl har i VBL 18.4 en teori: Att möta åsikten att kvinnoprästbeslutet var oriktigt är detsamma som att "ifrågasättas i grunden av sin existens."
Mera bombastiskt kan man knappast uttrycka det, och knappast mindre sakligt.
Ingen har något emot dessa kvinnors existens. Deras yrkesval måste kunna prövas - i synnerhet som Jesus förordnat att de inte ska vara präster.
Är kvinnoprästerna måhända så oförmögna att skilja på sak och person att de inte kan leva med att det finns olika åsikter och förhållningssätt i ämbetsfrågan? Säkert inte. De som jag har talat med har varit mognare än så.
Vad denna nyhetsanka handlar om är inget annat än maktkamp. När man ser ett tillfälle att få gå åt sina motståndare passar det bra att låtsas vara bestört och måla upp en bild av förnärmelse. Att utspelet blir mindre sansat är av underordnad betydelse.
De som påstår att kvinnopräster inte klarar av att deras yrkesval ifrågasätts har tydligen inte tänkt på att man kan vända på resonemanget. Hur reagerar präster vars samvete inte tillåter dem att samarbeta med kvinnopräster när deras hemortsrätt i kyrkan ifrågasätts? Känner de sig "ifrågasatta i grunden av sin existens"?
Till skillnad från kvinnoprästerna, som enbart möter en artig förklaring att vi för samvetets skull måste fira gudstjänster var för sig, får de löpa gatlopp och utmålas som omänskliga och får höra att de inte godtar andras existens.
Men det är onödigt att påpeka sådant. Det handlar om makt och inte om hur man upplever kritik."
Joakim Förars
Oravais
- Avsikten med mina frågor och det att jag citerar insändaren innebär naturligtvis inte att jag vill såra någon av de nämnda personerna. Men man kan se saker ur olika synvinklar, eller hur? Och hur var det där med att man kan skilja mellan sak och person? Och vem tror du saknar fallskärmsavtal?
Foto: KL (insändaren i Vbl, 25.4.2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar