Credo - Trosbekännelsen sammanfattar tron och avgränsar mot falsk lära

Tron/Inte mot mitt samvete

Trosbekännelsen (Credo) är viktig. Den apostoliska trosbekännelsen är en kort sammanfattning av vad den kristna tron och läran står för (ELKF). Till grunddokumenten hör alltså Bibeln och de tre gamla trosbekännelserna, bekännelseskrifterna, katekesen och även psalmboken kan räknas hit. Bibeln och trosbekännelsen är ständigt under attack främst från personer som står i ledande ställning (man förnekar den eller förtiger dess värde!) och den måste fortfarande försvaras i vår tid såsom fäderna gjorde. Personer som är vaga, tysta eller som förnekar Bibeln och trosbekännelsen skapar sorg och oro hos församlingsmedlemmar och kyrkotillhöriga. Det är inte bara svenska biskopar som tex. Jackelen som förnekat jungfrufödseln utan det förekommer också i vårt eget land.

Bibeln sammanfattar: 1 Kor. 15: 3-7. Aposteln Paulus lär: "Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna."


Boris Sandberg skriver i Lutherläsaren 73 i en artikel där han granskar biskoparnas teser om enhet och respekt; "Samtiden under luppen" där han citerar bekännelseskrifterna: "Kyrkan har flera trosbekännelser både av gammalt datum och av senare. Trosbekännelsernas funktion är att avgränsa mot falsk lära och stärka enheten inåt. Vår kyrkas bekännelseskrifter torde vara ganska klara på den punkten. Ser vi på den Athanasianska trosbekännelsens början och slut förstår vi att man ville vara tydlig.

1) "Var och en, som vill bli salig, måste först av allt ha den allmänneliga kristna tron. Men den, som inte bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad...40) Detta är den allmänneliga kristna tron; den som inte troget och fast tror den, kan inte bli salig. Därför är det biskoparnas och kyrkans högsta organs uppgift att värna om den bibliska läran mot allt det falska som från tid och annan dyker upp i samhället omkring den."



De 3 huvudsymbola:
http://www.logosmappen.net/bekskrifter/huvudsymb.html



Det är viktigt att hålla fast vid följande:

Lära och böcker:
http://evl.fi/EVLsv.nsf/Documents/23A3AD751EA8C451C22570C10055D7C4?OpenDocument&lang=SV

Ständigt aktuellt: "Inte mot mitt samvete":
I samma artikel skriver Sandberg också under mellanrubriken "Inte mot mitt samvete":

"Man ska aldrig uppmana någon att handla mot sitt samvete eftersom man då uppmanar till synd. Du må ha din uppfattning, men du får inte handla i överensstämmelse med den, säger man. Varför tvinga någon att handla mot sitt samvete som uppfattas vara bundet av Guds ord?! Varför förväntas vissa handla mot sitt samvete? Och inte bara förväntas, utan t.o.m. med maktmedel och hot tvingas till det? Hur ser den ömsesidiga respekten * då ut i praktiken? Förr var det en regel att levernet skulle stå i samklang med läran. Man sade också att gärningarna talar högre än orden. Antag att Gud inte uttryckligen har sagt att en viss sak är synd men man ändå själv anser det vara mot Guds vilja, då blir det till synd eftersom det är uttryck för olydnad mot ett bud som man menar att Gud gett, också då när det egentligen inte är mot Guds bud (Rom. 14:23). Men samvetet är bundet."

* Biskoparnas teser om enhet och ömsesidig respekt






Tillägg: "Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg," 2 Kor. 4:8f

- Vill man vara cynisk, och det vill man inte, betyder utvägen konkret att man lämnar eller tvingas lämna kyrkan (ELKF) eftersom "kravet utifrån är starkt att man borde göra sig av med de konservativa. Pga denna lilla minoritet blir kyrkans image lidande." (jag citerar Boris Sandberg igen, samma artikel)