Inspirerad av de politiska fångarnas och mänskorättskämparnas grymma öden skrev jag några dikter. Med djup respekt.
I opposition
Jag kastar mig ut i det okända.
Jag testar
alla gränser.
För jag
vågar ju.
Jag har
ingenting att förlora.
Ingenting
alls.
Men spår
här på jorden. Ändå.
Jag vågade
ändå och jag
lämnade
spår?
Jag är
mänska. Jag.
Det vet jag
i morgon
när man bultar på dörren.
Eller är det kanske bara
mitt hjärta som bultar och slår?
när man bultar på dörren.
Eller är det kanske bara
mitt hjärta som bultar och slår?
Fången
När de tog
tag i mig
med sina
hårda händer
beslöt jag
att släppa taget
om mig
själv.
Istället
stängde jag in mig själv
i mig
själv. Ända dit
de inte
kunde nå mig.
Då var jag
fri. Då var jag aldrig mera
deras
fånge. De kunde inte nå mig.
Jag var
bara min egen. Ofritt fri.
Atmosfär
Jag
blundar, jag blundar, jag blundar
fast det är
mörkt ändå.
Kanske jag
måste öva mig?
Jag
skriker, jag skriker, jag skriker.
Men det är
ingen som verkligen hör mig.
Vägg utan
eko. Fråga utan svar.
Sedan andas jag bara. In och ut.
Ut och in. Måste liksom släppa
greppet om mig själv.
Sedan andas jag bara. In och ut.
Ut och in. Måste liksom släppa
greppet om mig själv.
Kerstin Lindén 23.4.2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar