Kolumnen i ÖT 3.10.2011 Pia Andtbacka skriver: "Inrikesminister Päivi Räsänen föreslog för en tid sedan att den subjektiva rätten till dagvård skulle begränsas. Bara studerande och arbetande föräldrar skulle ha rätt till heldagsplats på dagis. Resten skulle få nöja sig med halvdagsplats. Det var ett alldeles utmärkt förslag och det klokaste som ministern kommit med hitills. Men vad hände? Jo, kristdemokraternas egen riksdagsgrupp sköt genast förslaget i sank och där ligger det nu, glömt och begravet.
Jag har säkert i tidigare kolumner ondgjort mig över föräldrarnas ensamrätt att lämpa över sina barn på samhället. Men jag gör det igen efter att ha pratat med folk med insikter i dagvården.
"Jo, ser du. Föräldrarna för och hämtar sina barn så där lämpligt att barnen ska få så många måltider som möjligt på dagis", säger en. Det där ska du skriva om!"
"Och så är föräldrarna förvånade över att det är så jobbigt att ha barn. Men vem har sagt att det ska vara lätt", säger en annan. Varför har de skaffat barn om de inte vill umgås med dem? undrar jag själv. Nu talar vi alltså inte om förvärvsarbetande eller studerande föräldrar som behöver en dagisplats för att kunna ägna sig åt jobb eller studier. Inte heller om de familjer som av olika, sociala orsaker behöver få vara på dagis. Inte om familjer med vålds- eller missbruksproblem där barnet behöver trygg omvårdnad åtminstone en del av dagen. Vi talar inte heller om dagklubbsverksamhet någon dag i veckan eller halvdagsvård för fyra-femåringar som behöver tränas att fungera i grupp.
Vi talar om föräldrar som är lediga hela dagarna och som kanske hellre shoppar eller kopplar av på annat sätt än ägnar sig åt sina småttingar.
Varför? Är det den allmänna osäkerheten som slagit till och som intalar föräldrarna att barnen säkert har det bättre på dagis än hemma. Att de kanske är så tråkiga och dåliga på att stimulera sina barn att telningarna blir mer eller mindre efterblivna om de går hemma med mamma eller pappa? Eller att det blivit så övermäktigt jobbigt att ha barn att man inte orkar med dem ens halva dagen? Går glansbilden av lyckliga familjen sönder om man tvingas kämpa med trotsåldersbarnet själv dagarna i ända? Vad är det? Förklara för mig, nån som vet!
Inte är det konstigt att kommunernas kostnader för dagvården sväller när samhället helt ska ta över barnavården. Den subjektiva rätten till dagvård var ett misstag när den kom till, men ingen tycks ha makt att rätta till misstaget. Är det kanske omvänt så att samhället inte litar på föräldrarna längre.
Den barnpedagogik som tillämpas i de finländska daghemmen är säkert alldeles utmärkt, men jag kan inte tro att en normalt funtad och lagom kreativ mor eller far inte skulle klara av att ge den stimulans och de intryck som ett barn under förskoleåldern behöver. Snarare handlar det om att dagens barn är överstimulerade. Förresten är det inte så farligt att ha tråkigt, vare sig för barn eller föräldrar.
Det fatala är ändå om föräldrar, som fått jobb och behöver en dagisplats, inte kan få någon eftersom alla är upptagna av "mindrebehövande". Och hur är det med barnen? Kan man lagstifta om barnens subjektiva rätt till sina föräldrar?"
Pia Andtbacka, ÖT-kolumn 3.10.2011
- Bra rutet, Pia! Jag håller i princip helt med dig i det du skriver.
Jag anser att det är barnets rätt att få vistas i sitt eget hem och vårdas av sina egna föräldrar åtminstone de tre första åren av barnets liv, men också senare. Det är inte samhället som ska uppfostra barnen, utan det ska föräldrarna göra om man en gång valt att skaffa barn. Dessutom är det enormt mycket bättre för barnet att inte tvingas bli nersmittat av en hel mängd infektioner i unga år. Barnet mår bäst av att få upptäcka den lilla och trygga värld som hemmet erbjuder, i egen takt. Och det ska vara "jobbigt" att ha trotsåldersbarn, vem har sagt att det ska vara lätt? Det är ju i hemmet och bland syskonen som barnet utvecklas och lär sig växelverkan, att ge och ta hänsyn. Det är föräldrarnas uppgift att uppfostra sina barn dvs sätta gränser och ge dem goda värderingar. Svårt men nödvändigt!
Det är säkert mestadels helt onödigt med den subjektiva rätten till dagvård om den ena föräldern är hemma med yngre syskon. Jag delar Pias undantagsfall (sociala problemfamiljer, våld i hemmet osv.)
Dessutom har samhället inte råd med detta under de rådande konjunkturerna. Jag är illa rädd för att den subjektiva rätten till dagvård har bidragit till att beröva osäkra föräldrar tilltron till sin egen förmåga att själva uppfostra och umgås med sina barn. Och jag håller med Pia, barn är överstimulerade idag. Det är bra om man har tråkigt ibland - stillhet och ro behövs för både föräldrar och barn, för att kunna möta sitt eget inre jag, lära känna sig själv - och då föds kreativiteten! Den subjektiva rätten till dagvård var ett dyrt misstag.
- Kan man lagstifta om barnets rätt till sina föräldrar? (Pia A.)
Foto: KL
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar