Lördag. Söndag (Luk. 6:36). Livet är heligt (Ps. 139:13f, 16f).
I första hand är de små (och stora) mänskor och om de är flyktingar eller migranter spelar mindre roll. Finland skar ner biståndet...den rika världen tvår sina händer. En dag kommer domen.
"Vi kommer aldrig att få höra varifrån de kom och vad det var som tvingade dem hemifrån. För även om de inte var flyktingar i ordets regelrätta juridiska bemärkelse är det troligt att de flydde från liv de inte längre klarade av att uthärda." (Hbl, Kolumnen, Sanna Karlsson)
Hufvudstadsbladet (Hbl, 18.6.2016) "Barnen dog namnlösa i sanden":
https://www.hbl.fi/artikel/kolumn-barnen-dog-namnlosa-i-sanden/
"En alligator, tvååriga Lane Graves och drömmarnas land i form av Disneyland. Det är ingredienserna i en av veckans mest omskrivna tragedier. På andra sidan världen, i Saharas sand, är döden anonym.
Ibland fastnar man direkt. I ett nyhetsflöde fullt av våldsamheter, terror och krig utspätt med populistiska politikers brandfacklor går mycket förbi som skulle vara värt att notera.
Men i torsdags blev det tvärstopp för mig mitt i flödet. Det var en kort notis från nyhetsbyråerna FNB och AFP om 20 döda barn som hittats i Sahara, delar av en grupp på 34 personer. De hade lämnats i öknen av flyktingsmugglare.
Brittiska The Telegraph kan berätta lite mer, men inte mycket: gruppen hittades nära staden Assamakka och de hade törstat ihjäl mellan den 6 och den 12 juni.
Notisens torra konstaterande att sandstormar är vanliga i Sahara och temperaturerna kan stiga över 40 grader döljer så enormt mycket mänsklig tragik. De här fem männens, nio kvinnornas och tjugo barnens historia kommer sannolikt aldrig att berättas.
Vi kommer aldrig att få höra varifrån de kom och vad det var som tvingade dem hemifrån. För även om de inte var flyktingar i ordets regelrätta juridiska bemärkelse är det troligt att de flydde från liv de inte längre klarade av att uthärda. Söder om Sahara pågår just nu en enorm torka och redan innan dess har många till exempel i Tchad drabbats väldigt hårt av klimatförändringen i området. För att ta barnen med sig och försöka sig på den farofyllda färden genom världens största öken måste man vara rätt desperat.
Lämnade de ens kvar något vatten? Vad tänkte de? Ångrar de sig nu? Krävde de plötsligt mera pengar eller varför gjorde de det?
Men de förblir anonyma. Åtminstone för den stora allmänheten. Sannolikt är notisen det enda spår som kommer att leva kvar av dem om man inte lyckas identifiera dem.
Vi kommer troligen aldrig att få veta vem som lämnade dem kvar. Hur en människa är funtad som lämnar fjorton vuxna och tjugo barn kvar i en stekhet öken utan möjligheter att överleva. Lämnade de ens kvar något vatten? Vad tänkte de? Ångrar de sig nu? Krävde de plötsligt mera pengar eller varför gjorde de det?
Och vi kommer aldrig att få veta hurdana de sista timmarna och dagarna var. Och tur är väl det. Det gör ont i min fantasi när jag försöker sträcka den så långt som till att föreställa mig hur man som förälder säkert in i det sista försöker lugna barnen och hoppas – hoppas på att någon kommer förbi, att smugglarna hittat ett uns av mänsklighet och vänder om, hoppas på ett mirakel av något slag.
De 34 är absolut inte de första som försöker ta sig genom Sahara i hoppet om att kanske nå Medelhavets kust och därifrån ta sig till ett bättre liv i Europa. Och de kommer inte att bli de sista. Inte så länge våld och en fattigdom vi har svårt att föreställa oss är vardag för alltför många.
I fjol – när man hittade 70 uttorkade kroppar i området – sade en representant för Internationella migrationsorganisationen att de inte har en aning om hur många kroppar som döljer sig under Saharas heta sand. De hittas sällan, och de som eventuellt hittas rapporteras sällan till myndigheterna, konstaterade han för medierna då.
Det är så väldigt få av alla de historier som fenomenet migration döljer under sig som blir kända. Vi kommer att minnas den lilla Alan Kurdis uppspolade kropp, kanske Laith Majid som grät när han kom i land på Kos med sin dotter i famnen och sedan fick en fristad i Tyskland.
Men också de som dog där i sanden var någons allra mest älskade barn, mödrar, fäder, bröder, systrar, vänner. Deras nära och kära får kanske aldrig veta vad som hände dem, utan leva i ovetskap resten av livet. Och för oss som läser om dem förblir de 34 namnlösa individer i Saharas sand."
Sanna Karlsson Reporter
***
Another story:
Sat-7 Sudanese kids: Pray for the children!
https://www.youtube.com/watch?v=rtwla1Vl3_U
Underbart vackra små mänskor! So beautiful children! I haven't seen a more beautiful child than the little "Adidas"-boy in the beginning of the video and just watch the little girl in the end of the programme when they sing about Jesus!
***
Faith in Christ gives hope in the midst of trouble. Lord, be merciful!
Beautiful Arab Christian song (Sudanese and Egyptian Christian singers)
https://www.youtube.com/watch?v=GOS6QWZ1XXM
Luk. 6:36 "Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig."
"Be merciful even as your Father is merciful." (ESV)
Ps. 139:13-14, 16f "Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. --- Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster."
"For you formed my inward parts; you knitted me together in my mother's womb. I praise you, for I am fearfully and wonderfully made. Your eyes saw my unformed substance;"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar