Belarus. Finland.
"Klockan klämtar för Belarus maktgalne envåldshärskare Aleksandr Lukasjenko. Det angår hela Europa." skriver Torsten Fagerholm i ledaren i dagens Hufvudstadsblad. - Ledaren är välskriven och initierad. - Ledarskribenten har också en träffande beskrivning av Lukashenkos reaktion och patetiska skrämselpropaganda: "Natotruppernas larvfötter rasslar". Inte ens Rumäniens diktator Nicolae Ceausescu yttrade liknande dödsrosslingar 1989 då han blev utbuad på balkongen av folket, vars missnöje inte längre lät sig tyglas." - Putins allergi nämns också (se texten!) - "EU, Norden och Finland måste stöda en ordnad övergång i form av nyval" konstaterar skribenten. Träffande är även orden om det vi bevittnar nu: "Vi bevittnar första akten i en kraftmätning, ett psykologiskt utnötningskrig." - Skribentens slutord är också bra: "Vi bevittnar ett historiskt vägval: dialog och diplomati mot divisioner. Må Belarus öde vara val- och våldsfrihetens. Må landets invånare vägra låta sig kuvas."
Hbl (Hufvudstadsbladet) ledare av Torsten Fagerholm (17.8.2020)
Jag kopierar in hela texten (och länkar till den) eftersom vi är prenumeranter och jag kan läsa detta på nätet.
Diktaturens vålnad på dödsbädden
"Snart efter att Berlinmuren revs, Europa återförenades och friheten segrade – tillfälligt – föll Belarus i omvärldens glömska. Genom en militariserad statsapparat, massarresteringar och systematiskt våld har en auktoritär despot härjat fritt i mer än ett kvartssekel, oftast i medieskugga. Valfusket i det senaste presidentvalet blev en katalysator. Folkets rädsla för makten har runnit bort i landet som tidigare kallades för det kolonialt klingande Vitryssland. Fram tills nyligen vågade knappast någon hoppas på en dylik resning: folkhav och folkfest. Efter decennier av förtryck och fattigdom har majoriteten inte mycket att förlora.
Oderint, dum metuant – Må de hata mig, blott de frukta. Orden har ofta tillskrivits Caligula, den tredje romerske kejsaren vars skräckvälde och despotism har gått till historien. Nu går denna kravallpolisens filosofi igen hos Lukasjenko, envåldshärskare i Belarus, Europas äldsta diktatur och Rysslands enda riktiga allierade. På kort tid har han malt sönder den sista gnuttan av sin legitimitet under ofrihetens känga.
Diktaturens recept är enkelt. Medborgerliga rättigheter begränsas för att sedan utplånas. Påstådda fiender utpekas som ett hot mot landets säkerhet och trygghet. Våld och terror skapar splittring och förlamning, åtföljt av total maktkoncentration och ledarkult. Samhället delas i två fronter: bödlar och offer. Mycket riktigt slår Lukasjenko ifrån sig med en både makaber och patetisk skrämselpropaganda: "Natotruppernas larvfötter rasslar". Inte ens Rumäniens diktator Nicolae Ceausescu yttrade liknande dödsrosslingar 1989 då han blev utbuad på balkongen av folket, vars missnöje inte längre lät sig tyglas.
Lukasjenko väljer politisk harakiri då han famlar efter en gnutta värdighet genom att vända sig 180 grader, till Ryssland. President Vladimir Putin signalerar beredskap att bistå militärt – men att se små gröna gubbar tåga in i Belarus vore höjden av ironi, då Lukasjenko (i Kekkonens anda) byggt sin makt ovanpå bilden att hans person vore den enda garanten mot rysk invasion. Hursomhelst är Putin allergisk för demokrati och rättsstat i ryska närområden, Kreml tolererar helst lydiga provinser vid sin gräns.
Oppositionen agerar med kvinnligt ansikte: kollektivt och fredligt. Sprickorna i maktens fasad växer. Arbetare vid bil- och traktorfabriker har anslutit sig till demonstranterna, samtidigt rapporteras om poliser som kastar av sig uniformerna. Fredliga folksamlingar har förmåga att skapa sammetsrevolution, och man vädjar till poliser och säkerhetsstyrkor samt rättssystemet med blommor och kramar.
Ännu kan vad som helst hända, inklusive militärkupp och ryskt ingripande. USA blickar åt annat håll: mot sin egen navel. I vårt närområde ser vi den största manifestationen för demokrati sedan Baltikums frigörelse 1989–91. EU, Norden och Finland måste stöda en ordnad övergång i form av nyval. Ekonomisk integration med väst behövs, då Belarus befinner sig i slavlikt ekonomiskt förhållande till storebror Ryssland, också inom energi och vapenleveranser. Samtidigt bör all rysk intervention mötas av nya och förstärkta sanktioner.
Vi bevittnar första akten i en kraftmätning, ett psykologiskt utnötningskrig. Den andra akten är oskriven. Må den inte involvera extern destabilisering, åtföljd av tandlösa sanktioner från väst. Frusna konflikter finns i Kremls realåda: Transnistrien (Moldavien), Sydossetien och Abchazien (Georgien). Europa står nu möjligen inför den värsta krisen i förhållandet till Ryssland sedan konflikten i östra Ukraina 2014.
Caligula ville bli dyrkad som en gud, hans maktfullkomlighet eskalerade till rena terrorn, men snart nog lönnmördades han av sina egna livvakter. Vi bevittnar ett historiskt vägval: dialog och diplomati mot divisioner. Må Belarus öde vara val- och våldsfrihetens. Må landets invånare vägra låta sig kuvas."
Torsten Fagerholm är ledarskribent
Hbl, 17.8.2020, ledaren
Rubriken är tidningens och jag har citerat ledaren i dess helhet.
***
- Min ytterligare kommentar: Folkresningen är nog väntad, men styrkan i den överraskar. Belarusierna är ett ödmjukt och hårt prövat folk, men de gör allting rätt nu.
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar