Men folkviljan och medborgarnas rättskänsla sammanfaller inte alltid med myndigheternas beslut och handlande. I Österbotten har mänskorna varit flitiga att hjälpa de flyktingar som strömmat till orten på olika sätt. En del har öppnat sitt hem, andra har stickat sockor, sorterat kläder, skänkt kläder och annat livsnödvändigt till de många loppisar och missionsstugor som finns här. En folkrörelse har startat. Motorn är hjälpvilja och empati. I många fall även tacksamhet över att själv ha fått ha det så bra.
Vi har bevittnat fruktansvärda scener med mänskor på vandring till fots och krypande genom taggtrådsstängsel genom Europa år 2015. Gamla, sjuka, ungdomar och små barn. Mänskor drunknar i havet under flykt eller pinas i provisoriska flyktingläger.
Under åren har en stor del av det finländska folket sökt sig "over there" för att tälja guld, också mina egna släktingar har gjort så, till Sverige för att få jobb (också mina släktingar), sänts till och tagits emot som krigsbarn i Sverige.
Nöden är verkligt stor på många håll i världen. Hur skulle vi kunna stänga gränser?
Hur har man mage att sänka biståndet?
Det är smått absurt att europeerna själva välfärdsturistar över hela världen och njuter av alla öppna gränser.
Det handlar om politisk vilja och att hitta fungerande system i praktiken. Naturligtvis finns det en smärtgräns för ett land när det gäller flyktingmottagning. Sverige har kanske nått den. Men vi har i vårt land oändligt långt innan vi kommer till den punkten även med den nuvarande takten av inströmmande flyktingar. Det är ofta bäst att hjälpa och stöda mänskor där de befinner sig, men ibland blir situationen olidlig och några måste fly och bär samtidigt hoppet om att återvända. Vi vill ju inte heller att Mellanöstern ska tömmas på sin ursprungsbefokning, som är de kristna. Men det är även vår skyldighet att ta emot dem som kommer till oss och söker en fristad.
Det vore anständigt om vi tog emot flyktingar även för en kortare tid eftersom vårt land har varit välsignat med så mycket välstånd och materiellt gott. För att inte tala om andligt välstånd. Vi är proppmätta av evangelium, detta nådens regn som Gud har låtit regna över oss i så många år.
Det gäller även att se Guds handlande i den tid som är. Den senaste tiden har ordet "en utjämning ska ske" kommit för mig. Kanske vi står inför ett test nu? Upp till bevis? Har vi lyssnat eller inte? Hur är det med nästankärleken? Sänkt levnadsstandard, mindre välfärd - det skulle kunna gå så, om vi vill det eller inte. Hur är det med viljan att evangelisera - och kanske lida? Var är vårt kristna mod och vår tro? Alltså tror jag inte på teorin om den "trojanska hästen" och flyktingar som jag sett florera i media.
Jag har tänkt på följande Lutherord den senaste tiden: "Denn das sollt ihr wissen: Gottes Wort und Gnade ist ein fahrender Platzregen, der nicht wieder dahin kommt, wo er einmal gewesen ist ... Drum greift zu und haltet fest, wer greifen und halten kann! Faule Hände müssen ein böses Jahr haben."
(WA 15, 32)
- "O mina kära, köp när det bjuds ut strax utanför din dörr och samla in skörden medan det är solsken och vackert väder och använd (värdesätt) Guds Ord och nåd när de finns. För du ska veta att Guds Ord och nåd de är som en förbipasserande regnskur som flyttar på sig. Och varar kanske några generationer, i 100-150 år och sedan kan det ha dragit vidare." (Martin Luther)
- Vore de inte anständigt och värdigt en kristendom som betyder något om vi inte lät mänskor dö på havet under flykt, eller svälta i flyktingläger?
Problemet i detta land är inte att mänskor får asyl. Problemet är att flyktingar som behöver få asyl inte beviljas asyl. Detta är verkligheten. I vårt arbete på läkarmottagningen är kanske var fjärde asylsökande inte direkt hotad till livet, men de övriga lider av PTSD och bär även märken efter tortyr på sina kroppar. De har hemska berättelser. Men de får oftast ändå inte asyl, trots detta! Ändå skulle jag inte kunna hävda att den ensamkommande mannen (med hustru och barn hemma flyttad till säkrare ort) inte skulle vara i behov av vår hjälp.
Tyvärr har myndigheter i sin hjärtlöshet sett till att asylprocessen innebär en lång torterande väntan på beslut som för någon faktiskt kan vara värre än att återvända till ursprungslandet frivilligt.
Det är vårt kristna ansvar i Europa att rättvist fördela ansvaret för flyktingströmmarna och flyktingmottagandet. Där ska vi själva vara med och inte bara skyffla undan det på andra. Gästfrihet är ett annat ord.
Jag ser det som självklart att de flyktingar som får stanna här ska göra rätt för sig i samhället precis som alla andra, om de kan. Det finns också många bevis i min egen stad på att det är så tex de vietnamesiska båtflyktingarna som är mycket flitiga men även många andra etniciteter som driver affärsrörelser. De berikar vårt samhälle. Många av dagens flyktingar från tex Irak säger öppet att det enda de behöver är trygghet och så vill de göra rätt för sig.
När det gäller att hjälpa välutbildade kristna som vill och måste fly undan förföljelse och närmast olidliga levnadsförhållanden så är det närmast omöjligt och oerhört frustrerande att kunna hjälpa dem pga tex Eviras byråkrati och myndigheternas ovilja, trots att man talat så vackert i många år om att landet behöver förstärkning inom viss branscher. Tala om att vårt land är ett stängt land!
Jesus var också flykting.
Nådens år 2003 när vår son gick i församlingens dagklubb fick jag och min familj av Guds nåd kraft att hjälpa en belarusisk-judisk familj som hotades av avvisning. Ifrågavarande år i januari fick jag då i min hand från dagklubben en hälsning till hemmet (ett litet kort med bilden av flykten till Egypten och denna vers):
"På vägarna ute i världen
går de som har mistat sitt hem,
de hungriga, trött och frusna.
Vår Fader, var nådig mot dem!
Från arbete, hemland och vänner
har många förtvivlade flytt.
O trösta dem, Gud, gör dem starka
och låt dem få börja på nytt!
Var skulle de möta din kärlek
om inte hos oss, vi som har
vårt dagliga bröd och vår frihet,
vårt hem och vårt fosterland kvar!
Så väck hos oss alla den kärlek
som alltid vet utväg och råd,
och lär oss: att giva är saligt,
att hjälpa är glädje och nåd."
Nåden ger kraft. En bristfällig mänskas överflödande hjälpande hand till medmänskan är en bild av Guds nåd. En osjälviskhet vi egentligen inte besitter.
Den där hälsningen kom då i alldeles rätt tid. Gud vet.
I dag finns det också flyktingbarn på väg genom Europa. En del kommer ensamma.
Trettio miljoner barn är på flykt. Hörde nyligen i radion att även tex. Oravais flyktingförläggning har tagit emot ensamkommande flyktingbarn i de lägre tonåren.
I Sverige: "Av de 32 000 som fick uppehållstillstånd i Sverige förra året, var ungefär en tredjedel barn. I takt med att antalet asylsökande ökar för varje vecka, ökar även antalet ensamkommande flyktingbarn." (A. Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare, ledare i Advokaten "Det hade kunnat vara ditt eller mitt barn")
Läste nyligen i Pohjalainen (26.10.2015) om flyktingar som kommit till Lappajärvi och uttryckte sin tacksamhet över att ha fått komma. Tacket uttrycker en tillit till att man kan vara trygg när man möter en som är kristen. Detta fick biskop Simo Peura att fundera: "Lever vi upp till den kristna bekännelsen och till detta förtroende? Kan en utomstående lita på att man i nödens stund kan vända sig till en kristen?"
Som svar på frågan varför de kom just till Finland sade de: "Suomi on kristittyjen maa," (Finland är ett kristet land eller de kristnas land). Det handlar i detta fall om muslimer.
De är som oss, säger biskopen. "He ovat kuin me, Jumalan luomia --- ja Jumalan valoa kaipaavia. Onko meistä tuon valon välikappaleiksi?" (De är som oss. Gud har skapat dem - och de behöver Guds ljus. Är vi de som förmedlar detta ljus?)
- "Onko meissä valoa, josta päivän evankeliumi puhuu?"
"Är vi det ljus som dagens evangelium talar om?" frågar biskopen
Pohjalainen 26.10.2015 "Auttajien ketjuun mahtuu vielä". Piispa Simo Peura toivoo huolestuneille ja epäröiville rohkeutta kohdata pakolaiset kasvotusten." (I kedjan av medhjälpare ryms flera. Biskop Peura önskar de oroliga och tvivlande mod att möta flyktingarna ansikte mot ansikte.)
Den som är kristen är kallad att låta sitt ljus lysa för andra. Och att vara ljus och salt i världen. Att följa Kristus är att ta på sig sitt kors och frimodigt och modigt möta det och dem han sänder i vår väg. Vårt land har välsignats med välstånd och vi har med Guds hjälp kunnat ta oss ur kriser och krig. Vi borde känna stor tacksamhet över att nådens regn - evangeliet - så rikligt har utgjutits över vårt land. Kanske är det nu hög tid och Guds tid att ge någonting av allt detta tillbaka åt andra?
"Lever vi upp till den kristna bekännelsen och till detta förtroende? Kan en utomstående lita på att man i nödens stund kan vända sig till en kristen?" frågar biskop Peura.
Text och foto: Kerstin Lindén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar