torsdag 6 oktober 2011

Rätt och bibliskt att be för Jerusalem: "Ni som ropar till HERREN, unna er ingen ro"

"För Sions skull vill jag ej tiga, för Jerusalems skull vill jag ej unna mig ro, förrän dess rättfärdighet går upp som solens sken och dess frälsning lyser som ett brinnande bloss. --- På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare. Varken dag eller natt får de någonsin tystna. Ni som ropar till HERREN, unna er ingen ro. Och ge honom ingen ro, förrän han fast grundar Jerusalem och gör det till en lovsång på jorden."

Jes. 62:1f

EGENDOMSFOLKET:

"Så säger HERREN, han som har satt solen till att lysa om dagen och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång, han som rör upp havet så att dess böljor brusar, HERREN Sebaot är hans namn: Om denna ordning inte längre består inför mig, säger HERREN, först då skall Israels släkte upphöra att vara ett folk inför mig för alltid."

Jer. 31:35-36


APOSTELN PAULUS OM DEN KRISTNA SYNEN PÅ JUDARNA:

Att läsa: Romarbrevet 11:1f (textkommentar; Biskop Bo Giertz - Romarbrevet)

Israel har inte blivit förkastat (v.1-11)

Bo Giertz skriver: "Det kan tyckas som om Gud har förkastat Israel. Löftet gällde dem som trodde, och Israel har icke velat tro. Betyder det att det är avfört ur Guds planer?

Paulus svarar nej. Israel har alltjämt en uppgift i frälsningens stora drama. Gud har icke förskjutit sitt folk. Guds trohet och hans vilja att frälsa sitt folk står kvar och visar sig på tre sätt.

Först så att det alltjämt finns en kvarleva av Israel, en trogen kärna, det sanna gudsfolket. Paulus pekar på sig själv. Han tänker på apostlarna och alla de judekristna, som är kärnan i kyrkan. Det är de som är det sanna Israel. Genom att förenas med dem blir nu också hedningarna Guds folk. Det har hänt förr att det sanna Israel såg ut som en försvinnande liten minoritet. Så var det på Elias tid. Men denna kvarleva var bäraren av Guds löften och av framtidshoppet.

För det andra säger Paulus, att Gud har en god avsikt med judarna när han gör hedningarna till sitt folk. Han vill "egga Israel till avund".

Tre gånger återkommer Paulus till den tanken. Det är ju Israels Gud och Israels Messias, som de andra folken nu tillber och får välsignelse av. Det måste kunna öppna ögonen på judarna, som först av alla skulle ha rätt till detta, om de bara ville ta emot det.

För det tredje pekar Paulus på en hemlighet, ett slutmål i Guds planer, som ännu är fördolt men som kommer att bli uppenbart:

till slut skall hela Israel bli frälst och på den dagen kommer välsignelsen av Kristi verk att flöda också över de andra folken på ett sätt som de aldrig anat.

Till den tanken återkommer Paulus. Här antyder han den bara. När han talar om judarnas "nederlag" använder han ett ord som betyder att ge efter, bli besegrad, svika.

Eftersom nederlaget betyder att folket förskingras (så att bara en kvarleva blir över) kan Paulus som motsats använda uttrycket "fulltalighet": de skall alla komma tillbaka.

Bakom detta faktum, att en rest av Israel blivit trogen, ser Paulus en Guds utkorelse. Han är ju själv det levande beviset på att allt beror på Guds barmhärtighet. Han har själv fått uppleva något, som han på inget vis förtjänat. Men också bakom Israels förstockelse ser Paulus Guds handlande. Det är en Guds dom.

Skrifterna vittnar om den, säger Paulus och citerar Gamla Testamentet på sitt typiska vis.

Vad Gud har sagt i gångna tider, det handlar också om oss i dag.

Vad Gud har sagt om sitt tredskande folk genom Mose eller Jesaja, det tillämpar Paulus på sin tids judar. I vers 9 och 10 citerar han den 69 psalmen. Där hade lärjungarna funnit en profetisk skildring av Kristi lidande på Golgata. Vad psalmisten där säger om sina plågare, det tillämpar alltså Paulus på judarna som plågade och dödade sin Messias, Jesus Kristus.

Hedningarna och Israel (v. 13-24)

Giertz fortsätter:" Paulus går nu vidare. Han har visat hur endast en kvarleva av Israel har förblivit trogen, medan den stora mängden avfallit. Nu visar han vad detta avfall har betytt för hedningarna och hur det till slut skall gå för Guds otrogna folk.

Paulus vänder sig alltså till hedningarna. Också med dem hör han samman. Han är ju "hedningarnas apostel", och det är han stolt över. Han är stolt både över att få tjäna hedningarna och över att på den vägen kanske kunna "egga sina stamfäder till avund", så att de förstår vad de gått miste om.

Paulus är fullt och fast övertygad om att Gud har en god mening med det som skett.

Genom att Israel vägrade ta emot evangeliet, fördes det ut till hedningarna - snabbare och med större framgång än någon kunnat ana.

Paulus kan här tala av egen erfarenhet. Gång på gång hade han fått säga till judarna: Eftersom ni visar Guds budskap ifrån er, så går jag nu till hedningarna (Apg. 13:46, 18:6, 28:28). Så har detta, att judarna sade nej till Kristus och korsfäste honom, betytt försoning för världen. Om nu deras förkastelse haft så goda följder, vad skall då inte kunna ske, när de vänder tillbaka och upprättas!

Det kommer att betyda "att döda får liv".

Med det menar Paulus att uppståndelsen och den nya världen skall komma.

När Israel vänder åter, då är Guds plan med denna världen fullbordad.

Och Paulus är övertygad, att Israel skall vända tillbaka.

Trots avfallet är det ändå Guds utvalda folk.

Paulus tar bilden av "förstlingsbrödet", det bröd som bakades av årets första ax och offrades till tack och till tecken att hela årsskörden och varje bröd som bakades av den blivit helgade av Gud.

Paulus tar en annan bild med samma innebörd: på en helig rot växer ett heligt träd. Förstlingsbrödet och roten motsvarar Israels fäder. De var gudsmän, helgade åt Gud.

De och deras efterkommande har fått Guds löften.

Därför är också den avkomma, som avfallit, alltjämt "helig" i ordets ursprungliga betydelse: vigd och avskild åt Gud för att tjäna något av Guds syften.

Paulus varnar de hednakristna för att förhäva sig över judarna.

Det är visserligen sant, att Kyrkan nu är Guds Israel. Men en kristen är Guds barn och hör till Guds folk, därför att han inympats som en gren av ett vilt träd på den äkta stammen, Israels stam.

När Paulus använder den bilden, är han - som så ofta - helt behärskad av den verklighet han vill skildra. Han bryr sig inte om att bilden haltar. I verkligheten är det ju en kvist av något ädel träd som ympas in på en stam av mindre ädelt slag. Men här är det tvärtom: det är roten och stammen och saven, som ger värde åt den främmande grenen.

Därför skall den inympade grenen akta sig att förhäva sig över de grenar, som blivit bortbrutna.

Man kan inte undgå att tänka på hur mycket i historien som skulle ha sett annorlunda ut, om de "kristna" folken hade tagit detta på allvar i sitt förhållande till judarna.

Antisemitismen, förföljelserna och pogromerna skulle aldrig ha funnits.

Den som har förstått evangeliet, han vet att judarna alltjämt lever under Guds utkorelse.

De må vara hans problembarn, men de är inte mindre älskade för det."

Hela Israel skall bli frälst (v. 25-32)

Så kommer Paulus fram till det som han hela tiden har sett som bakgrund och slutmål för Guds handlande med Israel.

Det finns en hemlighet, ett Guds fördolda rådslut, som har blivit uppenbarat för honom.

Som apostel har han fått blicka in i Guds planer för att kunna predika evangelium i hela dess rikedom. Och nu vill han tala om denna Guds hemlighet - för att de hednakristna inte skall blir självkloka och inte inbilla sig att de har någon anledning att se ned på judarna.

Den förstockelse som har drabbat Israel är nämligen något övergående.

Den skall vara endast så länge som världsmissionens tid varar.

Det kommer en dag, när "hela skaran av hedningar har kommit in". Det betyder inte att alla folk har blivit kristna, utan det betyder att evangeliet har nått ut över hela världen och att alla som ville ta emot har tagit emot.

Gud har intet mera att vinna.

Då kommer slutakten.

Och i denna världens yttersta tid blir hela Israel frälst - så som det förutsetts av profeterna.

Så sammanfattar Paulus den kristna synen på judarna.

Ser men på evangeliet, så är de - nu, tills vidare - Guds fiender. Paulus tillägger: "för er skull" och syftar på vad han nyss sagt: vad judarna förkastade kom så mycket förr till hedningarna. Men ser vi på utkorelse, så är judarna alltjämt Guds älskade.

Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse. Det är inte slut med hans barmhärtighet. Så som den kom hedningarna till del, så skall också judarna få del av den. Gud har "inneslutit dem alla under olydnaden", han har låtit förstockelsen drabba dem för deras otros och otacksamhets skull.

Han har givit sitt goda åt hedningarna och gjort dem till sitt folk.

Men han har inte glömt det folk, han en gång utvalde.

Han håller det vid liv och för det på sina fördolda vägar mot ett mål som han har förutbestämt.

Därför kan ingen utrota det, och mot all sannolikhet fortsätter det sin vandring genom historien - mot det mål som Gud bestämt."

Biskop Bo Giertz (Ur: Romarbrevet) Textkommentar.



Foto: E Lindén
(Maria kyrka, Åbo)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar