Vägg utan eko

Jag har upplevt atmosfären i Belarus och jag har ganska många vänner och kontakter i landet. Några har tvingats i landsflykt.

Inspirerad av de politiska fångarnas och mänskorättskämparnas grymma öden skrev jag några dikter. Med djup respekt.






I opposition


Jag kastar mig ut i det okända.

Jag testar alla gränser.

För jag vågar ju.

Jag har ingenting att förlora.

Ingenting alls.

Men spår här på jorden. Ändå.

Jag vågade ändå och jag

lämnade spår?

Jag är mänska. Jag.

Det vet jag i morgon
när man bultar på dörren.
Eller är det kanske bara
mitt hjärta som bultar och slår?

Fången

När de tog tag i mig

med sina hårda händer

beslöt jag att släppa taget

om mig själv.

Istället stängde jag in mig själv

i mig själv. Ända dit

de inte kunde nå mig.

Då var jag fri. Då var jag aldrig mera

deras fånge. De kunde inte nå mig.

Jag var bara min egen. Ofritt fri.

Atmosfär

Jag blundar, jag blundar, jag blundar

fast det är mörkt ändå.

Kanske jag måste öva mig?

Jag skriker, jag skriker, jag skriker.

Men det är ingen som verkligen hör mig.

Vägg utan eko. Fråga utan svar.
Sedan andas jag bara. In och ut. 
Ut och in. Måste liksom släppa
greppet om mig själv.

Kerstin Lindén 23.4.2014