Fredag 13.9.2013 Debatt och Inledningsmöte "En öppen famn" med teol.dr Vesa Ollilainen och biskop Aarre Kuukauppi - Арри Матвеевич Кугаппи (Kyrksalen och biskopen på bild) Uppdaterar: lördag em 15.45 Så talar en biskop!
Debatten mellan Stefan Gustavsson och Raoul Granqvist med ämnet: "Kristen tro - grundlös eller välgrundad?" (Ett möte mellan sekulär humanism och klassisk kristendom) på Bio Rex kl. 16.00 blev ganska tam eftersom Granqvist inte riktigt kunde svara på Gustavssons intellektuella och sakliga utmaningar.
Trots detta upplevde jag och många med mig debatten som meningsfull och viktig.
Lalle Broberg ledde debatten och biografsalongen var fullsatt. Bevisbördan båda måste argumentera kring var: "Finns det något mera än denna världen?" Vad utgör den bästa förklaringen? Stefan Gustasson, generalsekr. för Svenska Evangeliska Alliansen, direktor för Credo-Akademin, hänvisade i sin inledning till bilden om ljuset som tänds och lyser upp ett rum. Hur väl lyser världsåskådningen upp? Han listade även 6 punkter; om Universums ursprung (Big Bang, något har orsakat universum), Fine tuning (finkalibrering, någon har finjusterat), Rationaliteten (I begynnelsen var Logos), Mänskliga rättigheter (mänskan har ett inneboende värde, obestridliga rättigheter) För humanisten handlar mänskliga rättigheter bara om ett kontrakt, för den kristne är mänskan värdefull och skapad till Guds avbild. Var är moralen förankrad? (Det moraliska argumentet) och Jesus Kristus ("Ingen har någonsin sett Gud..."Johannes).
Raoul Granqvist (litteraturvetare, professor med ett förflutet som Amnesty-aktivist beskrev sig själv som en andlig materialist och ateist. Han beskrev sin andlighet i termer som "lustkänsla", "kickar" man får (tex. genom tango och dans), "löyly" (bastubadet som en naturalistisk upplevelse som påverkar kropp och sinne). "Religion är en manlig och mänsklig konstruktion", var hans åsikt med hänvisning till kristendomen. Han närde en förkärlek för motsättningar, enligt honom själv. "Citronen är söt". Så mycket längre än till kritik, rundsnack och fördomar mot kristendomen kom han egentligen inte. Men hans ödmjukhet och frågande inställning till livet ingav åtminstone mig respekt. Stefan Gustavsson var en mycket påläst, saklig och skicklig debattör. Hans livsinställning och kristna vittnesbörd övertygade. Han besvarade mycket väl frågan: Vilken livssyn gör livet värt att leva? Raoul Granqvist ansåg å sin sida att kristendomens hävdande att vi är skapade till Guds avbild är kränkande (Är kristna övermänskor?). Gustavsson kontrade med att det tvärtom är motsatsen till arrogans eftersom alla människor är skapade till Guds avbild. "Om Gud inte existerar, existerar inga moraliska värden" sa Stefan Gustavsson samtidigt som han nämnde att det naturligtvis hos icke-troende finns mänskor med goda värderingar. Vad är grunden för moralen? Om Gud finns så kommer moralen först och mänskan sen. Gud är ursprunget.
Debatten var rätt unik i sitt slag i Svensk-Finland. Kyrkoherde Peter Kankkonen hälsade välkommen och avslutade.
Inledningsmötet "En öppen famn" kl. 19.00 med Vesa Ollilainen, biskop Aarre Kuukauppi och kören Paletten:
David och Maria Forsblom fungerade som mötesledare och inledningspsalmen var nr 188 "Det finns en plats". Kyrkoherde Peter Kankkonen nämnde i sina hälsningsord om hur han haft som hobby att "bonga" kyrkor och hur detta kan vara spännande och givande. Den 11.7.1994 bongade han kyrkor i Ingermanland, på landsbygden. Det som grep honom djup var hur babushkorna (äldre kvinnor) sjöng och bad på finska. De är mina "mormödrar" tänkte han och de tillhör också en språklig minoritet liksom vi finlandssvenskar. Tack vare kyrkan och lutherdomen kan vi idag tala om Inkeri, sade han. Kyrkoherden hälsade den ingermanländska biskopen med fru välkommen på finska och de fick varma applåder. Vi fick också se en kort filmsnutt från 1994 som handlade om de utmaningar som den ingermanländska kyrkan har bland många olika folkslag i det stora landet Ryssland, men "Guds nåd är större". Kyrkan är en systerkyrka, som vi inte får glömma och vi har mycket gemensamt med dem.
Efter denna inledning sjöng kören Paletten ett par sånger bla. den fina "Hallelujah, salvation and glory", men i svensk tappning.
Teol. dr och präst Vesa Ollilainen f, 1978, är gift och har 3 barn, bosatt i Ryttylä, lärare vid Kansanlähetysopisto och har bott 15 år i Sverige.
Vesa Inledde sin predikan med ett ord från Joh. 3:16. Om vi frågar mänskor om Gud älskar oss, så svarar de flesta: Ja, självklart! Även postmoderna unga är övertygade om Guds kärlek. Det som många däremot har svårt att få att gå ihop är Guds helighet och vrede. Gud kan inte vara både kärleksfull och helig, menar man. Det är väl närmast psykisk misshandel? Hur ska vi möta en sådan människa? Men det kan också i vissa sammanhang och kulturer vara svårsmält med en kärleksfull och barmhärtig Gud. Jesus umgicks med syndare! Gränslöst, usch! tänkte fariséerna. Att Gud förlåter syndare har många svårt med. Dylika svårigheter säger dock mera om oss själva än om Gud. Det säger ingenting om hans egenskaper. Kärlek och vrede går hand i hand, men Guds vrede rinner inte över som vår. Här tog Ollilainen ett praktiskt exempel som handlade om en far som i sin kärlek försvarar sin dotter som håller på att blir överfallen och hur han i sin vrede dödar förövaren.
Han citerade Upp. 5:4-5 "Och jag grät bittert över att det inte fanns någon som var värdig att öppna bokrullen eller se in i den. Men en av de äldste sade till mig: "Gråt inte! Se, lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat, och han kan öppna bokrullen och bryta dess sju sigill."
Lejonet och Lammet går hand i hand i Uppenbarelseboken. Kärlek och vrede kan gå hand i hand. Vi överlåter åt Gud att straffa det onda en gång (jfr exemplet med fadern och flickan, där rättvisan får ha sin gång).
"Genom honom och till honom (Jesus) är allting skapat. Denne korsfäste, hatade, förföljde (än i denna dag) Jesus och denna världen älskade Gud! Guds nåd överraskar.
I skapelseberättelsen nämns protoevangeliet, men nåden fanns även före, sa Vesa Ollilainen. De första mänskorna klagade på att det inte fanns någonting att äta i paradiset med Guds rika nåd. Ändå var det bara ett enda träd man inte fick äta av. (Jfr när våra ban klagar inför ett fullt kylskåp: Här finns ingenting att äta!) Detta slängde vi Gud i ansiktet i och med syndafallet. Vi förstörde det. Vesa Ollilainen tog också bilden av en far som köpte ett fint inrett hus som present åt sitt barn och barnet brände otacksamt upp allting. Förlåtelsen kostade Gud. Jesus dog medan vi ännu var syndare: "Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare." Rom. 5:8. Vi var vredens barn. Kol. 2:13 "Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus". "Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp," 1 Petr. 1:3f
"Your grace still amazes me" var en sång som Vesa citerade för att beskriva Guds överraskande nåd.
Han funderade själv: Älskar Gud mig? Finns förlåtelse? Jag som inte förtjänat annat än evigt straff. Jesus betalade straffet. Vilken glädje! Vilken överraskning! Dyrbar nåd. En öppen famn.
Efter denna fina förkunnelse tog vi upp kollekt och sjöng psalm 266 "Jag nu den säkra grunden funnit".
Den ingemanländske biskopen fick motta en hälsning på ryska: добро пожаловать! "Dabrå pasjalovat" eftersom David Forsblom övat på frasen hela dagen. Stig-Olof Fernström fungerade som tolk. På frågan om hur han blev biskop, svarade Kuukauppi med Skriftens ord från Joh. 21:18 "en annan ska spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill". Det bästa med att vara biskop beskrev han så här: "Först tänkte jag att jag får se världen, men sedan märkte jag att världen är ond och det är gott att vara hemma." På fritiden kopplar han av med motion tex. genom att spela ishockey.
Biskop Aarre Kuukauppi inledde sin predikan med att hälsa från den ingermanländska kyrkan och dela ett ord från Skriften: Jes. 12:1-6. Detta ord är bokstavligen sant, sade han och man har även upplevt den verklighet som beskrivs i texten i den ingermanländska kyrkan. Hans mor fördrevs som 20-åring med ett litet barn till Sibirien. Hon fick gå i skriftskola i Sibirien och kom till tro. Prövningarna var inte onödiga, eftersom folket höll på att glömma Gud, sa biskopen.År 1937 förvisades prästen Laurikkala till Finland. Israels Gud rustade en "Mosesgestalt" (Larurikkala) för allt som skulle komma. Gud var med oss i Sibirien. Guds Ande verkade genom denna Laurikkala, som inte i sig var någon särskilt speciell person.
Profeten Jesaja berättar om Kristus på ett mycket vackert sätt i Jes. 11:2 "Över honom skall HERRENS Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för HERREN:"
Aposteln Paulus säger att "kraften fullkomnas i svaghet". Guds Ande verkar genom Guds Ord. Vi ska leva med Ordet och att hålla fast vid Ordet är viktigt, sa han. Gud vill att nåden ska få överraska oss, som också Vesa predikade om. Gud är helig. "Gudsfruktan fick jag lära mig som barn", sa biskopen. Orsaken var att det i en ateistisk omgivning var svårt på många sätt. "Gudsfruktan är vishetens begynnelse". Vi ska känna Gudsfruktan på rätt sätt. Den leder oss till ödmjukhet, omvändelse och bättring.
När barnbarnen senare mindes sin farfar; prästen Laurikkala kom de att tänka på hur han långa stunder låg på knä i bön.
Vi ska be att Gud leder oss och vi ska frukta Gud, sa biskopen. Vi ska se till så att vi inte förlorar Guds nåd genom Kristus. Man vill så lätt skjuta undan Gudsfruktan idag och istället älska synden och leva fritt. Biskopen fick som 20-åring genom klara gudsord uppleva nådens hav. Gud är kärleksfull, barmhärtig och förlåtande. Ingermanlands kyrka är konservativ, men öppen mot mänskorna. Man har även fd. fångar med och 5 av prästerna satt som unga i fängelse. De har fått komma tillbaka till Fadern liksom den förlorade sonen. Varje dag får man i kyrkan uppleva förunderliga saker: barn, unga och vuxna kommer till tro. I Viborg finns ett barnskyddscentrum där barn till alkoholiserade föräldrar får kärlek och omvårdnad. Nyligen hölls ett barnläger i Keltto för 200 barn, varav 10 barn kom från Viborg-centret, berättade biskopen. De får genom Guds ord bröd och omvårdnad. "Jag får återbetala litet" sa biskopen. Guds ord återvänder inte fåfängt. Det får väcka oss ur vår syndasömn, föra till frälsning, uppmuntra oss att bära varandras bördor. Gud har en öppen famn. Också genom oss mänskor. Församlingen är hans kropp. Guds Ande vilar också över oss. Du är kanske en frukt av föräldrars eller farföräldrars böner. Guds ord är kraftfullt. Biskopen sade att han idag ofta får höra: Kom och hjälp! Han reste under sommaren till Kempele, till Utsjoki, västerut och han har fått besöka olika fester. Nu är besökelsetid. Följ och tjäna Kristus med hela ditt liv! Bär korset och minns att "hans ok är milt och hans börda är lätt." - så blir du inte missmodig. Vi får frimodigt sjunga och prisa Gud. Han är med oss. Amen.
Vi fick ännu höra sång av Paletten som sjöng en sång på finska och även "Saliga visshet". Mötesledarna avslutade med Herrens välsignelse. Sist sjöng vi "Den dag du gav oss Gud är gången." Ps. 525.
Foton: Kerstin Lindén (kyrksalen, biskop Aarre Kuukauppi med hustru Alina, kyrkfönstret, Stefan Gustavsson i mitten på bilden längst ner)
MKV:s veckorapport 28/2013: Irak och Turkmenistan
http://us1.campaign-archive2.com/?u=acb191a2c658073611bcb6016&id=f4885ed4c0
Prayer Bulletin 28/2013 Iraq & Turkmenistan:
http://us1.campaign-archive1.com/?u=acb191a2c658073611bcb6016&id=c5837075aa
Viikkoraportti 28/2013 Irak ja Turkmenistan
http://us1.campaign-archive1.com/?u=acb191a2c658073611bcb6016&id=c8f35710f9
Lördag 14.9 kl. 15.45 Seminarium: Från förföljelse till frihet - om utvecklingen i Ingermanlands kyrka (biskop Aarre Kuukauppi). Seminariet hölls i kyrkan och kyrkoherde Peter Kankkonen inledde med bön. Biskop Arri Matvejevitz berättade att han är född i en liten by 15 km från Petroskoi. Han berättade att under Stalintiden 1949 värvades Sibirien-återvändande ingermanlänningar till Sovjet-Karelen. Ingermanlänningarna talade finska. Biskopen konstaterade att Gud kan använda ateister. Otto Ville Kuusinen inbjöd nämligen ingermanlänningar att återvända till Karelen i hopp om ett nytt Finland. Det blev inget nytt Finland, men Ingermanlands kyrka blev pånyttfödd, sa biskopen, som för övrigt har fyllt 60 år i år och fick varma applåder. Sin gudstro har han fått hemifrån av troende föräldrar som var ganska stränga med att hålla fast vid det finska språket och den lutherska tron. Leif Nummela fungerade som tolk och Leif är ovanligt nog prästvigd i Ingermanlands kyrka!
Biskopen inledde med bibelläsning från Ps. 66:2-3, 7-12.
Den ingermanländska kyrkan har en rik historia och en stark andlig bakgrund. När kyrkan slogs ner under Sovjettiden vaknade folket; de troende mänskorna upp, som ur en dröm, till att ta ansvar. År 1938 sändes den sista prästen till fängelset och lekfolket hade en sista chans att samlas i kyrkan. Man sjöng då ur Sionsharpan, man sjöng psalmer och läste bibeltexter samt förklarade och utlade Gudsordet enligt egen erfarenhet från de troende hemmen. Detta pågick i flera år. När myndigheterna som ville ha ungdomar att delta i tillställningar med dans och olika fester märkte att dessa hellre gick i kyrkan blev de arga på att folket inte åtlydde dem och beslöt slutligen att stänga kyrkan i Keltto. Men Gudsordet hölls levande i lekfolkets hjärtan. Biskop Arri's gudmoder (korsmoder!) förvisades till Ishavet med en liten 3-årig dotter. Det var fruktansvärt att leva där och hon beslöt att fly. Man tvingades att fiska i Ishavet för att herrarna i Kreml skulle ha fiskdelikatesser på sitt bord. De flydde och kom till Omsk där Katri ofta frågade sig under bön: Varför alla dessa förvisningar? De hungrade varje dag, de var utan arbete och hade inte pass eftersom de var flyktingar. Genom Guds ledning kom de senare till en by där de fick vänner. Dessa händelser finns omnämnda i den bok som heter: I skuggan av KGB.
Den helige Ande rörde vid deras hjärtan och bad dem gå för att predika evangelium för bröder och systrar. Det fanns inte så många bröder, men desto flera kvinnor, barn och ungdomar. Många lekmän fick dylika maningar under stor gudsfruktan. De betonade att de inte var präster eller pastorer utan andliga mödrar. Också på apostlarnas tid fanns kvinnliga profeter under förföljelsetider. Man samlades i hemmen, på begravningsplatser osv. Det hände att milisen och polisen hotade dem, men de blev rustade med mod. Lekmännen varnade mänskor att inte leva med tudelade hjärtan. De skulle inte vara troende bara på söndagarna och sedan in i veckorna leva som alla andra. Under 30-40 talet var förföljelsen hård, sedan handlade det om förakt och alla klarade inte av att leva med detta. Men några var modiga och hela tiden pågick en kamp för att få kyrkan tillbaka. "Vi lutheraner ville vara transparenta, genomskinliga", sa biskopen. Vi ville förkunna Guds ord i kyrka och församling, vi ville inget ont, fortsatte han. År 1969 fick den första församlingen lov från Moskva att bygga en kyrka. Kyrkan var bara ett litet hus på landet, men det var en seger! Kyrkan var så liten att endast 10 % av de som kom rymdes in, men det ingav mod i själen åt flera mänskor.
Biskopen betonade att den ingermanländska kyrkan är en konservativ kyrka som litar på Guds ord eftersom det var det enda som höll under tiden i Sibirien. Likt aposteln Paulus citerade han orden: "bort det att jag skulle vara stolt över någon annat än Kristi kors". Ordet och korset är den frälsande kraften för oss. Orden om korset gör oss ödmjuka och svaga i oss själva. Korset talar också om nådens storhet och kraft, sa biskopen. Jag påminns om att mina synder har varit med och spikat upp Jesus på hans kors. Biskopen rördes nästan till tårar när han berättade om att altartavlan i Keltto kyrka är en glasmålning med den korsfäste Kristus där konsnärens signatur består i att han skrivit sitt namn i spikhålen på Kristi kors. Det är rätt plats, för oss, sa biskopen. Korsets frälsningskraft är det viktigaste för oss. I Ingermanland har man fått se kyrkans betydelse och mening under förföljelse. Besökelsetiderna kom när man fick lov och frihet att börja bygga kyrkor. Då sade de kvinnliga lekmännen till de yngre männen: Nu är det er tur, ni ska vara pastorer och präster. Biskopen sade att man aldrig haft någon strid på denna punkt eftersom alla har haft sina egna platser och uppgifter. I Ingermanland finns också spår av olika väckelserörelser som varit med och byggt kyrkan. Leif Nummela har tex. hållit Bibelns röda tråd seminarier och man gläds över öppna dörrar för Gudsordet nu. Kyrkan består av en liten grupp, men Gud använder små grupper för sitt missionsarbete. Att nå ut med budskapet om Jesus Kristus till olika folkgrupper i landet är viktigare än att vara finländare, sa biskopen. Han berättade om en plats långt borta vid gränsen till Mongoliet; Burjatien, dit "Såningsmannen" sänder en modig ung präst. Folket där är fd. buddister och hednafolk. På orten finns en liten församling på ca 100 personer som nu ber till Gud om möjligheten att få köpa tomtmark för ett hus att samlas i. Biskopen sade att fd. buddister och hednafolk behöver en stark biblisk-luthersk förkunnelse. Biskopen har själv besökt orten och sett både glädjeämnen och smärtsamma saker. Folket där har tidigare stått emot den kristna tron eftersom man ansett att den är någonting som ryssarna tvingar på dem. Nu har de fått en aha-upplevelse i och med kontakten till den ingermanländska kyrkan som är en liten förföljd minoritetskyrka precis som de! Det finns unga mänskor bland denna folkgrupp som nu studerar i St. Petersburg och av dem ville ca 30 personer bli kristna, berättade biskopen. En av dessa, en ung språkstuderande blev utsänd till Kina för att praktisera språket. Man tyckte att det skulle bli spännande att se hur han skulle klara sig i Kina och väntade på att få höra hur det gick. Studenten berättade då att han kommit i samspråk med en ung kvinna på ett café (vilket är vanligt i denna kultur) och frågat om hon känner till några kristna här? Hon hade då genast svarat: Jag är kristen! Biskopen berättade att Gud leder på många förunderliga sätt. Han berättade också att mänskor kommer till tro i Keltto genom skriftskolan. De som burit upp och stött arbetet från Finland kan nu dra sig tillbaka eftersom de uppfostrat efterföljare i arbetet, vilket ju naturligtvis är mycket välsignat för den ingermanländska kyrkan. Genom Guds Ande kommer människor till tro. Kyrkans styrka ligger i barn och ungdomsarbetet. Man har många underbara troende ungdomar. En av ungdomsledarna har själv fått känna förföljelse från sin egen pappa. Ibland ställs vi inför svåra val: Gud eller vår egen pappa. Ungdomsledaren älskar sin pappa men Gud är viktigare och nu har man fått uppleva att detta arbete är särskilt välsignat. Församlingens liv är fortfarande snävt och tufft i denna dag eftersom utlovad hjälp och stöd från andra kristna ibland uteblir (tex. från Helsingfors). Då har man fått uppleva att enskilda kristna istället offrat mera. Det är Guds verk. Mät aldrig det kristna arbetet i pengar, sa biskopen. Han citerade aposteln Paulus: "Vi är fattiga, men gör många rika..." Gud är rik. Han ger gåvor av nåd. "Sök det som kommer ovanifrån, från Kristus..." Slutligen tackade biskopen också Karleby/Kokkolaborna som bidragit med hjälp. Vi får också ta emot, när vi ger. Av Guds nåd. Amen.
Man fick också ställa frågor efter anförandet och det kom en hel del frågor. Finland är också ett missionsfält och det finns många svårlösta problem i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Vi som samlades är tacksamma för biskopens hjälp och stöd och över att han inte har avvisat kallelsen. Hans ord har tyngd, han talar med stor kraft och auktoritet och han nedkallade Herrens välsignelse över församlingen innan vi gick till maten. Tack, biskop Aarre Kuukauppi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar